Läs Berättelsen

Det var en regnig dag. Subjektet satt vid fönstret och stirrade ut på regnet som smattrade mot rutan. Men Predikatet var redan full av fart.

"Vad gör du nu?" frågade Subjektet förvånat.

"Jag håller på att bygga en mening!" svarade Predikatet ivrigt. "Det är ju jag som är kärnan – utan mig kan ingen mening bli till!"

Subjektet lutade sig närmare. "Men varför är du så viktig egentligen?"

"För att det är jag som berättar vad som händer!" sa Predikatet. "Mina ord är verb som skratta, leka eller sitta. När du, Subjektet, är den som gör något – då är det jag som berättar vad du gör. Utan mig vet ingen om du hoppar, tänker, eller skrattar!"

Subjektet funderade. "Så... om jag säger 'Jag' och du inte är med, då är det liksom... bara jag?"

"Precis!" sa Predikatet. "Tänk på det här: Jag springer är en mening. Men bara Jag... då undrar alla: Vad gör du?"

"Ja, nu förstår jag. Vi är verkligen ett bra team," sa Subjektet stolt.

"Det är vi," sa Predikatet. "För där det finns ett Subjekt finns jag också. Och du, Subjektet, har alltid en viktig roll, oavsett om du är en katt som springer eller en bok som ligger på bordet. Tillsammans gör vi meningen levande!"