Läs Berättelsen

Det var en rörig förmiddag i Koja Meningen. Subjektet, Predikatet och Tidsadverbialet satt på golvet. Framför de låg dagboken med två nya meningar om gårdagen: "Först vi vaknade. Sen vi lekte."

De lutade sig tillbaka. Men något kändes fel. Predikatet stirrade på meningen och sa: "Vänta lite… Jag vet! Jag står på fel plats!"

Subjektet tittade förvånat. "Vad menar du?"
"Jag står alltid på andra plats" sa Predikatet. "Det är min plats! Och nu står jag på tredje plats! Det här känns inte som en riktig mening."

Just då dök NÄR och VAR upp med sina detektivhattar och kartor.
"Ni började med ett tidsord!" förklarade NÄR.
”Jag ville att tiden skulle vara mer synlig i meningen,” mumlade Tidsadverbialet.
"Det får man göra!" sa NÄR. "Men då måste Predikatet ändå stå på sin plats. Det är språklagen!"

"Så vad gör vi nu?" frågade Subjektet.
"Vi byter plats!" sa Predikatet. "Jag ska vara nummer två – det är min fasta plats."
Subjektet log. "Och jag som är din bästis ställer mig direkt efter."
De testade: ”Igår var det en rolig dag. Först vaknade vi. Sen lekte vi.”

Subjektet log: "Du får aldrig tappa din plats – och jag lämnar dig aldrig!"
"Det är därför våra meningar fungerar!" sa Predikatet. "För att vi håller ihop."