Läs Berättelsen

Det var en lugn morgon i kojan. Subjektet låg på soffan med en filt. Tidsadverbialet låg och snarkade i den mjuka gästfåtöljen.

Predikatet bläddrade i dagboken och log: "Vi har fått många nya kompisar." "Vi har lekt så många roliga språklekar," sa Subjektet. "Vi har skrivit så fina meningar," sa de tillsammans.

Tidsadverbialet rullade fram från sin filt och gäspade: "Berättar ni om saker som ni har gjort? Men ni säger ju inte när ni gjorde det!"
"Nej," sa Subjektet, "för vi vet inte riktigt. Det bara har hänt."

"Just det!" sa Tidsadverbialet. "Då använder man perfekt – en form som visar att något har hänt, utan att säga när."

"Så… Vi har lekt, Vi har skrattat...men man vet inte om det var igår eller i morse," sa Predikatet.
"Exakt," log Tidsadverbialet. "Och när ni använder perfekt – då får jag faktiskt vila."

De skrattade. "Perfekt är perfekt!" sa Subjektet. "Det passar bra en dag som denna."