Läs Berättelsen

Det var en blåsig dag. Vinden ruskade om skyltar och papper, och inne i kojan rådde full förvirring.

Subjektet, Predikatet och Objektet satt på golvet. Runt omkring dem flög små ordlappar som vinden hade blåst omkull.

"Oj,” sa alla tre i kör. ”Våra meningar har blivit baklänges!" De tittade på ordlapparna som har bildat en ny mening: En mus jagar en katt.

"Det känns konstigt," sa Objektet. "Det låter nästan som att JAG jagar katten!"
"Precis," sa Predikatet. "Orden behöver stå i rätt ordning. Annars blir det tokigt."
De fixade till lapparna. Nu stod det: En katt jagar en mus. Alla nickade nöjt.

"Så," sa Subjektet, "jag, Subjekt, ska vara först – jag är ju den som gör något."
"Sen kommer jag," sa Predikatet. "Jag berättar vad du gör."

"Och jag kommer efter dig," sa Objektet. "När jag är med visar vad eller vem något händer med."

"Det blir ju som dans!" sa Predikatet. "Vi har varsin bestämd plats i meningen."
"Ja," sa Subjektet, "och om vi snubblar, snubblar meningen också."