Läs Berättelsen

En förmiddag hördes det ett försiktigt knack-knack på dörren. Subjektet tittade upp från sin teckning. Predikatet ställde ifrån sig sin kopp choklad. Dörren öppnades långsamt… och där stod en gul varelse med rufsigt brunt hår.

Den såg lite blyg ut, men log och sa: "Hej... jag hörde att ni bygger meningar?"
"Det stämmer!" sa Subjektet glatt. "Jag heter Subjekt, och det här är Predikat."

"Jag vet," sa den gula varelsen. "Jag heter Objekt. Jag är den som ni gör någonting med… jag gör aldrig något själv."

"Men… vad menar du?" frågade Predikatet nyfiket.
Objektet rodnade lite: "Om du säger: Jag äter… då undrar folk: Vad äter du? Det är då jag kommer in!"

"Aaah!" sa Predikatet fundersamt. "Som i: Jag äter glass?"
"Precis!" log Objektet. "Glass är jag, Objektet. Jag är den som blir uppäten!"

Subjektet fnissade: "Så vi kan säga: Jag (Subjekt) äter (Predikat) glass (Objekt).
Då blir meningen ännu tydligare!"
Objektet nickade: "Utan mig är meningen ibland lite... tom."

Predikatet ställde fram en kopp choklad till: "Välkommen till Meningen, Objektet.
Du får gärna bygga meningar med oss!"

Objektet log stort: "Tack! Jag kanske inte gör något själv – men jag kam göra meningar tydligare."