Läs Berättelsen

Det var kväll i Koja Meningen. Ute blåste vinden mjukt, och inne i kojan doftade det choklad och bokpapper. Subjektet stod framför spegeln. På hans axel satt ett Adjektiv och “målade” med en osynlig pensel.

”Idag är jag busig,” sa Subjektet och log mot sin spegelbild. ”Och lite grön.”
Bakom honom studsade Predikatet fram: ”Jag studsar glatt!”.
Plötsligt flög ett Adverb förbi och ropade: ”högt och glatt!”
”Det är ju så roligt,” sa Subjektet. ”Ni Adjektiv hjälper mig visa vem jag är.”
Predikatet nickade och svarade: ”Och ni Adverb visar hur jag gör det jag gör.”

Fler figurer dök upp från varje hörn i rummet. Prickiga Adjektiv dansade runt Subjektet och viskade sådana ord som lång, snäll och fnissig. Snabba Adverb snurrade runt Predikatet och ropade högt, långsamt och glatt!

Snart var hela rummet fyllt av färg, fart och känslor. Mitt i allting stod Subjektet och Predikatet med sina nya vänner – Adjektiven och Adverben – alla fyllda av känslor, former, färger och rörelser.

”Vi är alltid oss själva,” sa Subjektet med ett leende. ”Men med lite hjälp från våra vänner kan vi alltid vara mer än bara ord på egen hand.”