Läs Berättelsen

Subjektet stod framför spegeln i Koja Meningen och snurrade ett varv. Runt omkring spegeln syntes små, färgstarka syskonen Adjektiv kika fram bakom kuddar, böcker och krukväxter. De fnissade, målade med osynliga penslar och viskade ord i luften: lurvig, modig, snäll…

"Vi hjälper dig att visa vem du är – lite mer exakt. Lite mer... levande!" sa en prickig figur och studsade upp på fönsterbrädan.
"Ni gör det möjligt!" log Subjektet. "Jag klär upp mig i adjektiv – era ord!" Plötsligt hördes en gäsp från soffan. Predikatet sträckte på sig och satte sig upp. "Vad händer här?"

"Jag leker med syskonen Adjektiv!" sa Subjektet glatt. "De klär upp mig i form, färg, känsla och egenskaper! Titta, nu är jag en glad lurvig katt, nyss var jag ett stort grönt löv."

Predikatet satte sig på golvet: "Vet du, Subjektet... Jag har tänkt på en sak. Ibland ser du lite... längre ut! När du säger: En blå boll rullar – då är du inte bara en boll eller flera bollar. Du precis som jag får också lite hjälp!" Just då vinkade en blå triangel fram bakom Subjektet.

"Det är vi!" sa syskonen Adjektivet i kör. "Vi målar Subjektet ibland! Och då är det fortfarande du, Subjektet, som gör något. Fast i en färgglad dräkt!"

Subjektet log. "Så även om jag har med mig ett adjektiv – så är jag fortfarande bara ett Subjekt!"