Läs Berättelsen

Det var en stilla förmiddag i kojan. Utanför fönstret låg dimman tät som mjuk bomull. Inne i kojan satt Subjektet med en filt uppdragen upp till näsan.

Predikatet kom in med två koppar varm choklad. "God morgon!" sa han glatt. Då hördes ett knack-knack! Frågetecknet klev in i koja Meningen och pekade på en ny märklig figur: "Det här är HUR," sa han. "HUR är en av mina meningsdetektiver!"

HUR vinkade och viskade: " Jag vill veta hur något känns eller görs." HUR tog fram ett block: Hur känns det?
Subjektet funderade. "Jag är trött. Jag är… pirrig. Jag är förväntansfull." "Precis vad jag letade efter!" sa HUR och antecknade.

Predikatet rynkade pannan. "Men... när du säger 'Jag är' – händer det egentligen något?"
"Nä," sa Subjektet. "Det känns som om något saknas."

"Exakt!" sa Predikatet och pekade i luften. Subjekt + är... och sen då? Jag behöver hjälp – ett ord som berättar mer om dig. Som glad!"
"Jag är glad!" sa Subjektet. "Jag är nyfiken!
Predikatet log. "Nu förstår jag. Ibland räcker inte jag till – men med din hjälp blir meningen hel."

I hörnet fnissade HUR: "Och det är precis då jag trivs som bäst."