Läs Berättelsen

Det var en jobbig morgon i kojan. Predikatet rusade runt i rummet med håret på ända. Efter honom sprang HUR och viftade med blocket och förstoringsglaset.

"Hur? Hur? Hur gör du det?" ropade HUR ivrigt.
"Jag vet inte!" svarade Predikatet uppgivet och sjönk ner på mattan. "Jag springer. Men jag vet inte hur!"
Då hördes ett fnitter från fönsterbrädan. Några små figurer med virvlande ben, stora öron och färgglada svansar studsade in i kojan.
"Hej hej!" sa en av dem snurrade ett varv i luften. "Vi är Adverb! Vi vet HUR något görs!"

Predikatet satte sig upp. "Hur något görs?"
"Ja!" sa Adverben. "Du säger att någon springer – men vi visar hur det händer! Springer snabbt, springer långsamt, springer glatt!"

Subjektet log: "Men, det är ju precis det som meningsdetektiven HUR vill veta!”
"Exakt!" jublade Adverben. "Vi är rörelsens känsla – vi visar hur något händer!"
HUR antecknade ivrigt. "Nu vet jag vem jag ska ropa på när jag vill ha ett riktigt bra svar."

Och från den dagen visste alla att när Predikatet behöver hjälp att visa hur något görs – då kommer Adverben farande.