Läs Berättelsen

Det var full fart i kojan. Predikatet studsade runt som vanligt, men idag var detnågot annorlunda.

“Spring!” ropade Predikatet. “Kom hit! Stäng dörren!”Subjektet stannade till. “Oj, vad du låter bestämd idag, Predikatet!”

Plötsligt hördes ett PANG! En liten figur hoppade fram ur en lucka i golvet – medett stort, glänsande utropstecken i handen.

“Hej!” ropade figuren. “Jag heter Utropstecknet – jag är Uppmanaren! Jaghjälper till när något ska sägas med kraft. När Predikatet vill få dig att göra någotdirekt, då ropar han – och jag hoppar in!”

Predikatet nickade. “Precis! Då tar jag min pekpinne och omvandlas tillimperativ – verbets uppmaningsform. Och då är Utropstecknet nästan alltidmed.”

Subjektet log. “Så när någon säger ‘Städa rummet!’ eller ‘Plocka undan!’, är detPredikat i imperativ?”

“Exakt!” sa Utropstecknet och blinkade.