Läs Berättelsen

Det var kväll i Koja Meningen. Fönstren glödde av varmt ljus, vinden susade i träden utanför och en doft av varm choklad spreds i rummet. Subjektet och Predikatet satt tillsammans på golvet, inlindade i filtar. Framför dem låg en stor anteckningsbok – deras gemensamma dagbok.

"Kommer du ihåg när vi byggde kojan?" sa Subjektet och log.
"Ja," sa Predikatet. "Och när vi sa vår allra första mening: Barnen leker."
"Kommer du ihåg när vi byggde kojan?" sa Subjektet.
"Ja, och vår första mening: Barnen leker – då började allt!" log Predikatet. De bläddrade vidare.
"Objektet förlängde meningen…"
"…och Rumsadverbialet visade var det hände!"
"Och Tidsadverbialet när det hände – igår, idag, imorgon…"

"Sen målade Adjektiven mig i olika färger och känslor”, sa Subjektet.
"Och Adverben visade hur jag rörde mig – snabbt, glatt eller försiktigt," sa Predikatet stolt.

Subjektet nickade. "Och varje mening vi bygger… den börjar med oss."

De stängde anteckningsboken. På väggen hängde en bild: Subjekt, Predikat, Objekt, Rumsadverbial och Tidsadverbial – alla som hjälpt till att bygga meningar. Vinden susade. Orden vilade. Äventyret var inte slut – det hade bara börjat.