Läs Berättelsen

En kväll låg Subjektet vaken i kojan och stirrade upp i taket. Mörkret var mjukt, regnet smattrade mot fönstret. Predikatet hade somnat med en bok i knät. Men Subjektet kunde inte sova. Något gnagde.

"Vem... är jag egentligen?" viskade Subjektet till sig själv. "Är jag alltid någonting levande som en människa eller ett djur?" Subjektet satte sig upp. Tankarna virvlade. "Kan jag vara... en soffa? Ett hus? En filt?"

Predikatet vaknade till och gäspade. "Vad funderar du på?" "Jag vet inte längre vem jag är," sa Subjektet. "Jag trodde jag var den som gör saker. Men ibland bara ligger jag. Ibland bara finns jag. Kan det räknas som att göra något?"

Predikatet log. "Ja! Att ligga, att vara, att finnas – det är också att göra något." Subjektet spärrade upp ögonen. "Så jag kan vara en sten som ligger still. Ett träd som växer. Ett moln som svävar?" "Precis!" sa Predikatet. "Du är den som gör något, eller den som bara är. Det räcker."

Subjektet andades ut. En varm känsla spred sig i magen. "Så jag kan vara vad som helst – en varelse, en sak, en tanke – så länge jag är den som meningen handlar om."

Predikatet klappade Subjektet på axeln. "Du är meningsfull precis som du är."